De nätter jag inte kan sova brukar jag sitta på balkongen.
Snett över gatan står det en björk, eller det står flera stycken björkar där men den här är speciell.
Det finns en lyktstolpe under den björken, grenarna hänger ner över lampan.
Ibland när det blåser precis lagom, ser det ut som en gubbe i lampan.

Jag vill aldrig flytta härifrån, jag struntar i att jag snart är 19 år.
Jag har alltid bott i den här lägenheten och jag har alltid haft samma rum.
Jag älskar att jag en gång skrev Denisé på mitt fönsterbleck och att det fortfarande står kvar.
Jag älskar att man inte kan stänga min dörr ordentligt, eftersom jag har smällt så mycket i den att
en liten del lossnade.
Även om det är irreterande när min katt puttar upp dörren hela tiden och jag måste gå och stänga igen, eftersom jag inte kan sova om jag hör köksklockan.
Jag älskar att det är märken efter häftmassan när jag hade en miljon posters uppe.
Jag älskar att man hör både när tåg och spårvagnar åker förbi.
Jag älskar att golvet i vardagsrummet knakar så mycket.
Jag älskar att backen på gården ser exakt likadan ut, år efter år.
Jag älskar att jag har haft en kompis i varje hus på gården.
Jag älskar att jag fortfarande inte har lärt mig vilket håll jag ska vrida nyckeln åt när jag ska låsa ytterdörren.
Jag älskar att man precis ser fyverkerierna från våran balkong på nyårsafton.

Gubben i björklampan ler mot mig.